(c) by me

När någon har döpt ett inlägg till "saknad" brukar det ju vanligtvis handla om någon människa. Någon man har älskat och blivit älskad av med inte har längre. Så är det inte i mitt fall, jag tänkte istället skriva lite grann om mig och min kamera. Lite udda sådär, men jag insåg just att jag saknar att fota. Känslan när ett motiv du från början var osäker på växer mitt framför ögonen på dig, och för varje gång du klickar på avlösaren och för varje inställning du finjusterar så blir resultatet lite bättre. Underbart. Visst, jag har fotat mycket när jag har umgåtts med mina fina, och när jag har velat dokumentera dagens klädsel och liknande. Men att bara gå ut i naturen och knäppa lite bilder, det var ett bra tag sen. I sommras kom det något emellan mig och kameran, jag har alltid varit den som har burit med mig min Canon överallt, sen insåg jag att istället för att dokumentera livet för framtiden, så kanske man ska leva istället. Och tro mig, det har varit väldigt skönt att inte stirra genom en lins hela tiden.

Because, if I create memories, who will then create them for me?

Nu har jag iallafall fått tillbaka den där känslan igen, känslan av att jag vill fotafotafota. Till våren, då kommer inget motiv att gå säkert!